låt oss vara riktiga för varandra

Nu orkar jag inte vara tyst längre.

Jag orkar inte att vi inte kan prata om sorger och helveten som vi går igenom. Nu när jag har blivit stark och kan se på åren som har varit, så vet jag inte vad som har varit värst, att bli våldtagen eller livet i ensamheten efteråt…

Här kan ni läsa min första text om detta, och ni får gärna sprida den vidare. Dela gärna detta så att vi tillsammans kan hjälpa varandra att ta oss igenom livets alla uppförsbackar. Min högsta önskan är att vi vågar prata mer med varandra så att vi slipper vara ledsna själva!

Jag behöver berätta det här för er som är mig nära men som inte vet om det. För det känns som att jag döljer något, och jag måste få leva ett ärligt liv nu. Jag behöver berätta det här för er som är mig nära och som faktiskt vet, för vi pratar aldrig om det. Och jag behöver berätta det här för er som egentligen inte behöver veta det här om mig, men som kanske kommer att uppleva något liknande. Förhoppningsvis kan detta hjälpa er och era nära när något hemskt händer. Nu när jag blivit stark, när jag tagit igenom mig alla dessa konstiga år så vet jag nämligen inte vad som varit värst, själva händelsen, eller livet efter.

Det hade nog varit enklare om jag hade fått en jobbig sjukdom. För om jag hade blivit sjuk så hade alla i min familj och närhet fått reda på det. Folk hade kunnat berätta det för varandra och det hade kanske skickats blommor och hälsats på. Och så här i efterhand hade jag (och mina nära) kunnat berätta om tiden då jag var sjuk, och att jag har tagit mig igenom helvetet.

Men så var det inte, för jag blev våldtagen! I slutet av 2009 blev jag våldtagen. Jag fick en drink av en snubbe ute på en nattklubb, sedan kommer jag knappt ihåg något av vad som hände. Jag blev hemdragen till mig själv, jag var nästintill medvetslös, och jag blev våldtagen. Jag kommer inte gå in på detaljerna här, men jag berättar gärna om ni frågar mig, om ni vågar fråga. Men ingen vågar fråga någon som varit med om en våldtäkt, för det anses så hemskt, så otroligt hemskt, att det inte går att prata om.

Jag kommer inte heller att dra hela historien om hur polisen frågade mig om jag var full och vad jag hade på mig och allt annat förminskande. Eller hur polis och myndigheter inte tog mig på allvar även fast rubriceringen är Grov Våldtäkt. Men jag berättar gärna, om ni frågar.

Jag skäms inte för att jag har blivit våldtagen, men det känns som att jag borde skämmas! För jag kan inte prata med någon om det, ingen frågar mig hur jag mår i det, och jag kan inte berätta det för vissa i min närhet och speciellt inte för nya bekantskaper. Detta på grund av stigmatiseringen av våldtäkt och tron om hur vi som blir våldtagna reagerar.

Den generella bilden är att hela ens liv förgörs och krossas om man blir våldtagen, att det är värre än att bli mördad, att man blir helt förstörd och aldrig kan leva ett normalt liv igen. Att man tappar allt mod, och all tillit till alla män i hela världen och aldrig mer kan vara nära någon. Vi tror att det är som på film, att man blir ett lealöst offer som duschar och skrubbar sig och sedan inte kan resa sig upp ur sängen för att man gråter så mycket. Och så är det för säkert för många, men inte för alla. Vi tror att det är så för att det är de enda historierna vi får berättat för oss, och dom berättas oftast av folk som inte själv upplevt en våldtäkt.

Jag vill inte på något sätt förminska den traumatiska upplevelsen det innebär att bli våldtagen, för det är fruktansvärt, det är så otroligt jävla sjukt. Det är så förnedrande och förgörande att det inte går att beskriva. Men jag vill avdramatisera det så att vi kan hantera det bättre om och när det händer, för det händer. Tjejer och killar, kvinnor och män blir utsatta, alldeles för ofta, och enda sättet att ta hand om våra nära när det händer är att vi måste våga prata om det. Vi som blivit utsatta måste våga prata om det, och ni runt omkring oss måste våga prata om det. Det är det enda sättet att få bort skulden och skammen som byggs upp inom en när man ensam måste bära på alla känslor, och ensam måste ta sig igenom skiten. Därför berättar jag detta för er, för alla våldtagna, och för alla som varit med om andra traumatiska upplevelser som ingen vågar prata om.

Jag har förstått att det är av en inbillad respekt mot oss som ni inte frågar. Vänner vill inte fråga för det är inte ”rätt tillfälle”, familjen vill inte riva upp det, ingen vill förstöra stämningen. Och ni vill inte berätta för andra i er omgivning om vad som hänt (så som vi gör om någon blivit sjuk) för ni tror att det är för personligt, ni gör det av respekt. Men respekten blir istället väldigt respektlös. För hela upplevelsen ignoreras och förtrycks, och fylls istället med nästan ännu mer skam och skuld än vad själva upplevelsen faktiskt innebar. Förnekelsen försvårar dessutom för tillfrisknandet eftersom känslorna stannar kvar inom en och växer sig starkare och starkare.

Nu behöver jag alltså få berätta lite om hur mitt liv påverkats av detta, även om jag försökte, oj vad jag kämpade, för att det inte skulle påverka mitt liv. Jag vägrade acceptera, jag vägrade gråta, jag vägrade bli sjukskriven, jag vägrade sluta leva mitt liv. Jag vägrade prata om mina känslor med olika terapeuter, med min familj, med mina vänner. Och jag lyckades få mina nära att sluta fråga. För när dom ibland försiktigt frågade så sa jag att jag var okej, för jag kunde inte prata om det, det var för sjukt. För hur ska man prata om att man blivit våldtagen. Hur pratar man om att man varit med om det värsta som kan hända en!

Så jag bet alltså ihop och gjorde mitt allra bästa för att verka normal. Jag kammade mig och gick till jobbet och log och gjorde bra grejer. Och jag mådde faktiskt bra ibland, jag har skrattat på riktigt och uppskattat härliga tillfällen, men jag har alltid burit omkring på sorgen i mig, ensam. Jag förträngde och ignorerade och försökte leva som vanligt. Men ju mer jag trängde undan känslorna, desto större plats tog dom inom mig. Tillslut tog dom över och ingen kärlek fick längre plats. Jag kunde inte känna kärlek till mig själv eller kärlek från någon annan. Jag kände mig så otroligt ensam, för jag tillät ingen att vara nära mig. Tyvärr så försvinner ju inte känslor när man försöker förtränga dom. Istället växer mörkret och äter tillslut upp en, inifrån. Detta gjorde att jag trodde att jag inte var värd något eller någon. Så jag flydde även från allt som var fint i livet och alla som försökte älska mig. Så här höll jag på, i många år, medans jag spelade stark och glad och duktig, och alla trodde på mig.

Men så träffade jag lyckligtvis en psykolog och flera healers som tillslut fick mig att hitta kraft att ta mig ut från mörkret, tillbaka till livet. Och här är jag idag, starkare än någonsin, stark men jävligt frustrerad! För det är tyvärr inte alla som har haft den turen att hitta kraften att ta sig upp. Det är så otroligt många som bär på skammen och skulden av att ha blivit våldtagna, ensamma, ibland genom hela livet.

Jag hoppas verkligen att detta brev kan hjälpa andra som varit med om traumatiska upplevelser. Jag hoppas verkligen att min historia kan ge mod till er alla att våga prata med varandra om skit och helveten som händer, för det är så otroligt viktigt för tillfrisknandet.