Lyssnar ni på varandra, eller hör ni det som ni tror att ni hör?

Vi hör så lite som ca 20% av vad någon annan faktiskt säger till oss.

Ungefär 80% av det som vi hör påverkas av våra fördomar, förväntningar, och erfarenheter. 

Det är alltså inte så konstigt att vi så ofta pratar förbi varandra, att det känns som att vi inte når fram, misstolkas och missuppfattas, för det är ju sant. Vi missförstår varandra till 80%. Det är ju helt galet! 

Jag skulle nog dessutom våga säga att om vi är upprörda, frustrerade, stressade, ledsna, arga, trötta eller rädda, så är vi nog uppe på ca 95% missförstånd. För när vi är i obalans så gungar det ju redan och då är det ännu svårare att hålla kurs i båten när det svajjar till. Det är som att det kommer kastvindar i det redan stormiga vädret, och eftersom överlevnadsinstinkten redan har vårt "fight or flight-mode" påkopplat så slåss vi snabbare och hårdare när det blåser till. Och då blir det ju såklart ännu svårare att höra vad den andre faktiskt säger. 

För ju mer stressad hjärnan är desto snabbare är den på att hitta på förklaringar och ta irrationella beslut. Ju mer stressade vi är desto mer känslostyrda är vi. För när vi är rädda behöver ju hjärnan agera snabbt för att ta oss ifrån det som hotar oss och då är det känslorna som kommer först. Och känslorna agerar utifrån tidigare erfarenheter av liknande situationer, inte utefter denna specifika situations specifika förhållanden. Känslorna är alltså inte rationella utan tar oss istället snabbt tillbaka till det som vi har upplevt tidigare och får oss att handla utefter vad som hände och kändes då. 

Ofta hinner vi inte koppla på förnuftet innan känslorna tagit över oss och så startar ett bråk där båda parter försöker skydda sig själva genom att ge igen, säga att Du Då, och så blir det bara värre och värre. En ond spiral av missförstånd och rädslor i ett rörigt virrvarr, i en stormig storm, som förstoras upp och sätter fart på en hel massa gamla rädslor som vi alla har. Har vi dessutom massa obearbetade trauman och upplevelser så är det ännu svårare att stoppa känslornas framfart. För ju mer vi har i bagaget, ju tyngre väskan vi bär på är, desto svårare är det att hålla sig på ytan, desto snabbare sjunker vi ner under ytan. Men ju mer vi har rensat i bagaget desto lättare är det att hålla sig flytande när känslostormarna kommer och kastar runt oss i ovädret. Och om vi har lärt oss att simma så kan vi snabbare hitta tillbaka till balansen och koppla på förnuft och logik och agera mer medvetet även när det blåser till storm. 

Men, att vi lär oss att simma, att vi har rensat i bagaget, att vi lättare hittar tillbaka till balansen, betyder inte att det inte kommer att storma igen, att vi aldrig kommer att tappa fotfästet, att vi inte kommer att hamna i situationer där vi rör till det för oss själva och för andra. För livet är rörigt emellanåt, och det händer saker som vi inte har förberett oss på, saker som vi inte hade kunde förutse, saker som river upp dom djupaste såren, och saker som petar på såren som vi trodde att vi hade läkt men som tydligen inte var läkta. Det kan vi aldrig värja oss emot. 

Men vi kan försöka att förbereda oss så gott som det bara går, och vi kan försöka att vara snällare mot oss själva och varandra när det har stormat och vi kommer tillbaka upp mot ytan och inser att vi tappade det. 

Jag tappade det. 

Jag som rensat i bagaget i så många år. Jag som ska vara den kloka och balanserade. 

Jag som säger mig vara en simlärare för er...

Men så tänker jag att det gör mig mänsklig. Det gör att jag förstår ännu mer. Det gör att jag vill rensa ännu mer i mitt egna bagage. Och i era bagage! 

Jag tappade det! Och jag rörde till det ordentligt. Nu ska jag se till att försöka lära mig av det som hände, jag ska växa och bli starkare. Jag ska inte slå på mig själv, jag ska tacka mig själv för att jag har lärt mig att vi aldrig, aldrig, blir fullärda. Och det är ju det som är så spännande med livet!